Betong tillverkas till ( 80 procent) av grus, sand och stenar i lämplig storlek. Cirka 14 procent av materialet utgörs av cement - mald kalksten som hettats upp till 1300°C. Vatten utgör 6 procent för att härdningsprocessen ska starta. Ibland tillförs även små mängder tillsatsmedel (0,1-0,3 procent) för att förbättra betongen i något avseende, till exempel ifråga om frostbeständighet eller gjutbarhet.

En lång historia!

Ett betongliknande material tillverkat av kalk användes av etruskerna. Även i Romarriket användes en antik betong med ett bindemedel som bestod av bränd kalk och pulveriserat material som innehöll kiselsyra, till exempel krossat tegel eller vulkanaska, puzzolan, från Pozzuoli  utanför Neapel. Romarna använde denna antika betong till byggnader, akvedukter, amfiteatrar, hamnar dammar och så vidare. Pantheon  i Rom med sin betongkupol med en diameter på 45 meter står kvar ännu idag. Den romerska arkitekten Vitruvius  beskrev hur den antika betongen kunde användas i Tio böcker om arkitektur.

Efter Romarrikets undergång hamnade betongbyggnadstekniken i glömska ända tills Vitruvius verk hittades i ett kloster i Schweiz 1414. Det dröjde dock flera sekel innan tekniken började användas igen. Den engelske arkitekten John Smeaton uppförde 1759 en fyr vid Engelska kanalen, Eddystone, som hade ett fundament av betong och användandet av betong blev snabbt spridd i Storbritannien. 1796 lanserades Romancement gjord på lerhaltig kalksten från Northfleet i Kent i England. Denna cementtyp fick stor betydelse och användes bland annat vid byggandet av West India Docks i London.

1824 fick engelsmannen Joseph Aspdin patent på en ny typ av cement som fick namnet Portlandcement och som hade bättre egenskaper. Aspdins medarbetare Isaac Charles Johnson vidareutvecklade denna cement så att den var mera snabbreagerande. 1871 byggdes den första svenska cementfabriken, i Lomma, för framställning av Johnsons moderna Portlandcement.

källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Betong